Månadens Ada – Julia Robinson

Månadens Ada: Julia Robinson – ett blygsamt matematiskt geni

Egentligen hade hon det mesta emot sig. Som barn var hon ensam, sjuk och isolerad och i tonåren presterade hon under genomsnittet i ett IQ-test. Ändå var det hon som mer än kanske någon annan bidrog till att ett av den moderna matematikens mest centrala problem fick en lösning. Träffa och inspireras av ett blygsamt och ödmjukt geni. Månadens Ada är Julia Robinson.

Julia Robinson hade ingen enkel uppväxt. Hon föddes i St. Louis 1919. Hennes pappa Ralph drev en mekanisk verkstad och mamma Helen var lärare. Men redan när Julia var två år dog mamman. Efter det flyttade familjen, som också bestod av den två år äldre systern Constance, runt en hel del och till slut hamnade de i San Diego i Kalifornien där flickorna började i skolan. När Julia var nio drabbades hon först av scharlakansfeber, och som en följd av sjukdomen, också av reumatisk feber. På den tiden, utan antibiotika, var scharlakansfeber en allvarlig sjukdom. Under ett helt år var Julia därför isolerad och skild från sin familj.

Ett års isolering

Sjukdomen satte sina spår och under resten av livet led Julia till och från av hälsoproblem. Hon hade bland annat dåligt hjärta och det var först när hon i fyrtioårsåldern genomgick en hjärtoperation hon började känna sig lite bättre. Ett annat resultat av sjukdomen var att hon aldrig kunde få barn.

Men tiden i isolering i barndomen förde också något gott med sig. Långt senare berättade hon i en intervju att upplevelsen tränade hennes tålamod och lärde henne att tänka koncentrerat och fokuserat. Egenskaper hon fick stor nytta av som matematiker.

Efter sjukdomsperioden fick Julia privatundervisning av en pensionerad lärare. Och på bara ett år lyckades hon läsa in inte mindre än fyra årskurser. Så man kan ju undra vad som var fel med det där intelligenstestet hon fick göra när hon började högstadiet. I synnerhet som hon var den enda kvinnliga eleven på skolan som studerade avancerade kurser i matematik och fysik.

Det var först i vuxen ålder Julia fick reda på resultatet av IQ-testet, som hade arkivförts på skolan hon gått i. I sin självbiografi kommenterade hon det långt senare med att hon på den tiden var en långsam läsare och ovan vid skriftliga prover.

Hon fortsatte studierna vid universitetet i San Diego, men tyckte inte att matematikkurserna höll tillräckligt hög kvalitet. Därför flyttade hon till University of California i Berkeley, där hon efter sin examen inledde sin matematiska forskargärning.

Blev besatt av problemet

Julia Robinson 1975. Bildkälla: Wikipedia

Spelteori var ett område som intresserade henne. Det handlar om att studera och förutsäga vilka beteenden som ger bäst, alternativt sämst, utfall vare sig det gäller drag vid schackbrädet eller olika interaktioner människor emellan.

Men det som mer än något annat upptog hennes intresse var Hilberts tionde problem. Ringer det ingen klocka? Okej, så här är det; År 1900 kom den tyske matematikern David Hilbert till en stor matematikkonferens i Paris med en lista som han presenterade för den församlade forskareliten. Listan omfattade 23 matematiska problem som han ansåg viktiga att lösa under det kommande århundradet.

Problem nummer tio var en djupgående frågeställning om gränserna för våra matematiska kunskaper. Det handlade om att fastställa om det är möjligt att hitta en algoritm som kan tillämpas på vilken diofantisk ekvation som helst. En algoritm som ger svar på om ekvationen har en lösning eller inte. Ursäkta om det blev krångligt. Kanske blir det lite klarare om vi berättar att diofantiska ekvationer är sådana där enbart heltalslösningar accepteras.

Så här i efterhand kan man konstatera att vad Hilbert egentligen var ute efter var en dator, men för 120 år sedan är det tveksamt om han insåg det själv.

Ville inte dö ovetande

Efter att Julia fått upp ögonen för det tionde problemet ägnade hon mer än 20 år åt att hitta en lösning. Till sin syster Constance, som blev författare och skrev en rad populärvetenskapliga böcker om matematik, ska hon ha sagt att hon inte ville dö utan att få reda på svaret. Vem som kom på lösningen spelade mindre roll.

1970 gick hennes önskan i uppfyllelse när den 22-årige ryske matematikern Yuri Matiyasevich lyckades bevisa att någon algoritm av det slag Hilbert efterfrågat helt enkelt inte finns. Med andra ord visade sig problemet handla om att bevisa en omöjlighet.

Matiyasevich konstaterade att Julia Robinson genom sin forskning på ett enastående sätt bidragit till lösningen. Han menade att segern till stor del var hennes. Genombrottet blev upptakten till en mångårig brevväxling och ett forskningssamarbete mellan Julia och den ryske matematikern. Det har sagts att hon i honom såg det barn hon aldrig fick.

Ett ödmjukt geni

Julia Robinson var en ytterst blygsam och ödmjuk person. Hon såg inte sig själv som något geni. Men hennes långa CV, fyllt av prestigefulla priser och utmärkelser talar ett helt annat språk. Utmärkelser hon betygades med inom ett område nästan helt dominerat av män. Hon var den första kvinnan som valdes in i den amerikanska vetenskapsakademins matematiksektion.

1982 blev Julia Robinson också den första kvinnliga ordföranden i American Mathematical Society.

Om utnämningen till den posten berättade hon senare att hon misstänkte att hon delvis blivit utsedd på grund av det faktum att hon var kvinna. Av kollegor fick hon också rådet att tacka nej för att kunna satsa all sin energi på matematiken. Men hon landade i beslutet att acceptera med motiveringen ”som kvinna och matematiker hade jag inget annat val. Jag har alltid försökt göra allt jag kan för att uppmuntra talangfulla kvinnor att syssla med matematisk forskning”.

Julia Robinson avled 1985. Sedan 2007 arrangeras matematikfestivaler runt om i världen i hennes namn. Julia Robinson Mathematics Festival har som syfte att inspirera unga studenter att upptäcka matematikens rikedom och skönhet genom samarbete och kreativ problemlösning.

Fotnot: De tester Ada Digital använder som en del av vår agila rekryteringsmetod är vetenskapligt underbyggda och sannolikt långt mer förfinade och pålitliga än det test Julia Robinson genomgick i sin ungdom. När vi använder olika slags tester i rekryteringsprocesser är vi alltid noga med att se dem som en del av helheten. Personlighet, motivation och potential är lika viktiga faktorer att väga in i bedömningen – allt för att inte gå miste om några talanger.

Bildkälla headerbild: Alchetron

Få hjälp att rekrytera talanger likt Julia Robinson!
Hanna Flink